Jaha, idag har jag varit på konfa. Eller kanske inte riktigt konfirmation. Det liknar det, men det hålls bara varannat år, av en frikyrka, så både 7:or o 8:or får vara med. Och det är inte till för att bekräfta dopet, utan... För att lära sig mer. Det är mest riktat till personer som inte är döpta, men som ändå lixom vill gå o lära sig om Gud o så och som vill åka på resan såkklart. Gissa vem som håller i det? Pappa, ironiskt va? Och när pappor börjar med pinsamprat... Tack o lov är alla där folk jag känner o tycker om någorlunda... Jag kanske t.o.m. håller på o bli kär i en av de två killarna. Jag vet inte riktigt än. Asså Erik går inte där. Men hans bästa vän gör det, Sebastian. Och en av Sebastians vänner, Fabian. Han går i sjuan, är nio månader yngre än mig och... Tja, ser bra ut. Asså, medan Erik ser bra ut på ett brunt, italienskt sätt, ser Fabian bra ut på ett svenskt, blåögt, mörkblont vis. Hjälp, jag tror jag är kär i båda. INTE bra. Fast samtidigt ökar ju mina chanser att bli ihop med nån jag är kär i med 100 %. Frustrerad här asså. Grejen är den att Erik verkar inte vara det minsta intresserad av mig, och Fabian.. Har haft typ åtta tjejer. Jag var en av dem. I trean, så det var ju läääänge sen, men ändå. Man blir väl inte ihop med någon man redan varit ihop med? Men jag vet ju inte hur pass kär jag var i honom då, det var bara spännande att vara ihop med någon. Sen så fick jag höra i omklädningsrummet att han hade gjort slut, vilket gjorde mig arg men inte mer sårad än jag var kär i honom då. Jag var irriterad på honom i något år kanske, alltså inte konstant, men när jag såg honom, sedan gick det över i likgiltighet, så gick vi på konfa tillsammans... Och nu tror jag att jag är kär i honom på riktigt. Skit också. Asså om du fattade något av det där. Är lite osammanhängande o förvirrad just nu, för jag har inte varit kär i någon annan än Erik på eeeeeeeeeevigheter! Asså, kanske lite intresserad av Sebastian, möjligtvis någon sorts varmare känsla för Emil, en kille jag träffar en vecka under midsommar, men inte på riktigt lixom.
Bara små halvförälskelser, inget att bry sig om. Inte på riktigt. Och så helt plötsligt det här, från en kille jag trodde jag hade kommit över o glömt för länge sen! Asså jag döör... Ja förresten! Min pappa, som håller konfan, ska ordna fram ett sorts test, så att man får se vad för gåvor man fått ifrån Gud, som kristen. Och jag är ju kristen, så det ska bli spännande. Pappa säger att resultatet kan spreta väldigt när man är så här ung, men jag tror ärligt talat att jag kommer få ganska högt på 'Profetering'. Ordet känns så stort o konstigt, men eftersom det betyder att Gud talar genom en... Tja, det borde bli relativt högt. Det har hänt flera gånger att Gud har talat genom mig, eller direkt till mig för den delen, som den gången han räddade mitt liv, genom att säga åt mig att inte äta en skål med burksoppa. Vi läste innehållsförteckningen, och det visade sig att jag p.g.a. min tomatallergi (ja, tomat av alla saker) skulle ha svullnat upp och dött om jag hade ätit soppan. De hade gjort en ändring av receptet, och jag är övertygad om att jag hade dött om inte Gud hade gripit in. Jaha, får se om ni orkar läsa er igenom det här. Om ni har kommit hit är jag imponerad. Men men.
Gud välsigne er
Rebecka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar